Om mig och varför jag började skriva.
Monika heter jag och har växt upp i ett villasamhälle utanför Norrköping på sextio och sjuttiotalen. Som mellanbarn av fem syskon med mamma som hemmafru och pappa som, först fiskare och senare, byggnadsarbetare. Också mitt emellan stad och land. Under högstadiet i en ”på landet” skola blev jag och mina klasskamrater kallade stadsbor och under gymnasietiden i stan, lantisar.
Under några år bodde jag i Stockholm och arbetade på ett tryckeri som bokbinderska. Så gick turen åter till Norrköping och diverse olika arbeten, allt från barnomsorg, fabrik, restauranger, hotell, smörgåsshop, affärer med mera. Drev företag några år som en Rut innan Rut fanns. Skötte trädgårdar och fastigheter. Utbildade mig till Förskollärare tre och ett halvt år på högskola vid 46 års ålder. Men vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor…
Givetvis är ett av mina intressen att läsa. Som något äldre har jag hunnit med en hel del titlar. Jag är allätare med förbehåll för superlativer i feelgood. Livet har lärt mig att allt inte är så enkelt. Men att det många gånger kan vara det om vägar utan för mycket krångel får företräde.
Drömmen om att skriva har väl alltid funnits där, i bakgrunden. För cirka femton år sedan påbörjade jag anteckningar om hur det kunde ha sett ut att leva på tvåhundratalet i Norden, alltså före vikingatid. Efter gedigen research på alla möjliga sätt och sighter fanns behovet av en sammanställning. Mest för mig själv.
Intresset för historia har alltid funnits och jag har följt människans utveckling från homoerectider och framåt. Jag ville inte fastna i vikingatid även om den är intressant, och mycket har skrivits om Vendeltiden. Men tiden innan den så kallade fimbulvintern år 536 är det svårare att hitta dokumentation om.
Givetvis går det inte att fastställa exakt hur livet levdes men genom att lägga ihop alla ”fakta” kom en bild fram som inte ter sig så olik vikingatiden. Jag tror att folk levde mer isolerat från andra grupper men att trafiken på floder och sjöar var livlig. Folk flyttade runt en del och fanns det inga bofasta på plats var det lätt att slå ned egna bopålar. Helst utmed flodarmarna.
När jag väl börjat tog skriften en egen väg och vissa karaktärer framträdde. De ville inte tystas utan det hela blev ett digert manus skrivet i dåtidsform. Efter några turer skrev jag om det i nutidsform. Så skickade jag iväg mitt manus, min bebis. Ett företag nappade och boken blir en realitet. Med mycket arbete och vånda ska jag snart få hålla boken, som jag döpt till Urds väv, i min hand. Som folk ska läsa och ha åsikter om.
Mitt andra manus har en helt annan genre. En historia som funnits i mitt huvud ända sedan jag körde plockmaskin på Förenade Tryckerier i Stockholm. En värld under jord där folk gömmer sig efter katastrofer. Jag vet att det inte är unikt men boken ville skrivas. Så nu finns manuset hos ett förlag och blir förhoppningsvis en bok så småningom. Där läsarna får möta olika personligheter på en resa efter sanningen. Den är otroligt spännande tycker jag själv.
Som vuxen har jag bott med min familj i samhället Arkösund, som ligger längst ut på Vikbolandet fem mil utanför Norrköping, i trettio år. Med föräldrar som båda har rötter i skärgården kanske det valet inte är så otroligt. Min man Björn och jag har två vuxna döttrar som redan flugit ut. En till en plats utanför Linköping och en till Göteborg. Vi har en liten villa med tillhörande trädgård som är den enda jag nu för tiden påtar i.
Jag har haft förmånen att gå i tidig pension så nu är det mest arbetet vid datorn som tar upp min tid när jag inte läser böcker andra skrivit.
